Få saker berör mig så mycket som att människor tvingas fly. Det var hela anledningen till att jag en gång i tiden blev politiskt aktiv. I början av nittiotalet. Främlingsfientlighet frodades. Sverige tog emot många människor som tvingats fly. Jag träffade på liberaler som jobbade för tolerans, öppenhet och för human flyktingpolitik. Jag kände mig hemma.

Jag tänker ofta på hur det vore att ta mina barn under armen och springa. Rafsa ihop en ryggsäck. Försöka få mina barn att känna trygghet trots att allt runtomkring raseras.

Det går aldrig riktigt att föreställa sig. Maktlösheten som dessa människor och familjer måste känna önskar jag ingen levande själ. Men det är en maktlöshet som breder ut sig. Alldeles för många känner den.

Sverige har gjort mycket och vi kommer att behöva göra mer. Men det måste vara ordning och reda. Pragmatiska lösningar. Jag har anmält mig till en lokal arbetsgrupp, (som samarbetar med kommunen) för att hjälpa flyktingar, som drar igång inom kort. Jag tänkte här spegla en del av de utmaningar och glädjeämnen som detta arbete innebär. Vi får se hur det blir.

Är du volontär? Har du liknande arbete på gång? Berätta gärna och sprid goda idéer och exempel så att vi kan hjälpa fler. Det kunde lika gärna varit oss det gällde. Men vi hade tur som föddes här.

Här är en bra sida för dig som också vill göra en insats: krisinformation