Vi diskuterade för en tid sedan inom detta projekt om människor är rädda för att hyra ut sin bostad till flyktingar nu när det skett så mycket bränder runt om i landet? Inte för att det har ägt rum gentemot privatpersoner bostäder vad jag vet utan större flyktingförläggningar. Det var någon person på nyheterna som uttryckte sådan rädsla och jag ställde mig genast frågande. Men en i vår grupp menade att folk verkligen är oroliga för mordbränder om man hjälper flyktingar.

Det är ju i så fall helt sjukt. Jag tror inte det stämmer. Det får det inte göra. Ska all form av civiliserat agerande tystas ner? Ska vi leva våra liv i rädsla? Nej jag tror det möjligen rör sig om några få personer som tänker så. De som förhoppningsvis tänkt tanken att bistå på något sätt kommer nog göra det.

Men kanske behöver vi tänka på den faktorn när vi kommunicerar med allmänheten kring vårt lokala arbete. Vad tror ni? Hur stor sak ska man göra utav rädslan?

Vårt arbete för att kunna integrera några av alla de tusentals människor som kommer till Sverige börjar ta form. Vi har dragit igång ett antal arbetsgrupper och som jag tidigare nämnt ansvarar jag för kommunikationsgruppen och vi meckar för närvarande med vår plan. Vi har möte igen imorgon.

En av de andra viktiga grupperna är Bostadsgruppen. Det är dessa som ska få tag i gäststugor, hus och rum som vi sedan kan teckna avtal med kommunen och hyra ut till exempelvis barnfamilj från Syrien. Vi kommer inom kort börja “annonsera” för att få in bostäder från privatpersoner. Eftersom vi inte har några resurser än i form av finansiering rör sig annonseringen av egna inlägg på facebook och mun till mun-metoden mm. 🙂 Men det ska nog gå bra, många vill verkligen göra någon form av insats.

Har Du gjort något för att hjälpa till under denna flyktingkris? Vad? Har du tips vad vi kan göra?

Arbetet har satt igång och grupperna börjar sondera terrängen. För vår del i kommunikationsgruppen handlar det om att lägga upp en plan för att få med oss alla invånare här i byn. Hur kommunicera för att folk inte ska skrämmas och vända sig mot våra insatser?

Läste just ett facebookinlägg om ett hus som var tänkt skulle husera ett antal flyktingar nu bränts ner. Vad är det för fel på folk? På vilket sätt blir situationen bättre om de hus vi har till övers bränns ner? Inget som helst. Visar dock behovet av kommunikation. Det går inte att informera och tala för mycket i lägen som dessa. Vi måste hela tiden förklara, försvara och föregå med gott exempel.

Arbetet går vidare för att några barn, familjer och personer som flytt för sina liv ska få en ny chans. Kanske stannar de i byn, kanske drar de vidare. Här ska de i alla fall få en bra start.

Kom precis hem efter det första mötet med arbetsgruppen för lokalt flyktingmottagande. Eller integration i praktiken är kanske snarare vad det handlar om. Vår primära målgrupp är nämligen de som fått uppehållstillstånd. Men med tanke på dagens läge är vi också öppna för asylsökande.

Detta är alltså en fritt sammansatt grupp av människor som alla vill bidra för att vi ska klara av denna folkvandring som pågår. Några personer, med vår duktiga sammankallande Carin i täten, hade innan satt samman en riktigt bra organisationsstruktur och plan som vi nu börjar arbeta efter.

Tanken är att vi genom olika arbetsgrupper kanaliserar människors vilja att göra en insats, deras kontakter och kompetens till att integrera människor i praktiken. Det är annars så lätt att peka på någon annan. “Migrationsverket får göra det. Kommunen får göra det. Det är statens ansvar.”

Vi tar helt enkelt tag i detta själva. Fast med kommun och migrationsverk som starka samarbetspartners förstås. Vi vill ta tillvara det faktum att vi lever i en småortsmiljö i storstadsregionen Stockholm med många medvetna, kompetens- och resursstarka medmänniskor. Denna situation kan bara klaras av med frivilliga människor öppnar upp sin vardag. Har du andra erfarenheter av lokalt arbete? Vad är bra respektive dåligt? Lyckade exempel?

Vår idé är att det är ett långsiktigt åtagande. Folkvandringen kommer att fortsätta och varje liten del av detta land behöver göra sitt för att lyckas integrera de människor som kommer till oss. Vårt arbete för migration utgår från insikten att migration är framtidens huvudfråga och att det är ett privilegium att vara ett land dit människor vill komma. Vi kom överens om tre grundprinciper:

1) Medmänsklighet

2) Flyktingarna är en tillgång

3) Civilsamhällets kompetens och resurser aktiveras

Vi har bland annat bostadsgrupp för raggande av bostäder, jourgrupp med psykologer och andra, företagargrupp för praktikplatser mm.

Min roll blir att agera sammankallande för kommunikationsgruppen. Vi har till uppgift att fokusera på medborgardialog och kommunikationsinsatser för de olika arbetsgruppernas behov. Vårt första möte blir redan imorgon. Här finns nämligen ingen tid att spilla, vår verksamhet behöver bli up and running asap.

Det kommer nära 2000 personer per dag till Sverige. Det finns inget som tyder på att det kommer minska.

Regeringen godkände i dagarna upprättandet av tältläger för att hitkommande flyktingar. Vissa har förfasats av detta, inte jag. Behoven av någon form av tak över huvudet är så stora att det inte finns någon möjlighet att hitta regelrätta boenden för alla. Den typen av uppvärmda tält som det är frågan om är dessutom väl fungerande som tillfälliga boenden under denna tid av extremt stora bostadsbehov.

På onsdag ska jag på uppstartsmöte för den lokala arbetsgruppen. Ska bli spännande att se hur arbetet tar form och hur snabbt vi kan komma igång.

Få saker berör mig så mycket som att människor tvingas fly. Det var hela anledningen till att jag en gång i tiden blev politiskt aktiv. I början av nittiotalet. Främlingsfientlighet frodades. Sverige tog emot många människor som tvingats fly. Jag träffade på liberaler som jobbade för tolerans, öppenhet och för human flyktingpolitik. Jag kände mig hemma.

Jag tänker ofta på hur det vore att ta mina barn under armen och springa. Rafsa ihop en ryggsäck. Försöka få mina barn att känna trygghet trots att allt runtomkring raseras.

Det går aldrig riktigt att föreställa sig. Maktlösheten som dessa människor och familjer måste känna önskar jag ingen levande själ. Men det är en maktlöshet som breder ut sig. Alldeles för många känner den.

Sverige har gjort mycket och vi kommer att behöva göra mer. Men det måste vara ordning och reda. Pragmatiska lösningar. Jag har anmält mig till en lokal arbetsgrupp, (som samarbetar med kommunen) för att hjälpa flyktingar, som drar igång inom kort. Jag tänkte här spegla en del av de utmaningar och glädjeämnen som detta arbete innebär. Vi får se hur det blir.

Är du volontär? Har du liknande arbete på gång? Berätta gärna och sprid goda idéer och exempel så att vi kan hjälpa fler. Det kunde lika gärna varit oss det gällde. Men vi hade tur som föddes här.

Här är en bra sida för dig som också vill göra en insats: krisinformation